Den avslutande volleybollturneringen

Hej Sverige!
Nu sitter jag här vid datorn och är allmänt glad för jag känner mig så mycket bättre än igår. Igår (Söndag) låg jag i sängen fram tills kl 20, jag var bara uppe för mat två gånger innan dess. Jag hade värsta huvudvärken, som till största delen berodde på att jag spelade volleybollturnering på lördagen utan att vara fullt frisk. Det var den enda turneringen vi hade den här terminen och min sista chans att få spela i en match som faktiskt betydde något. Jag ångrar inte att jag knaprade lite Ibuprofen för att kunna vara med och spela, vi spelade riktigt bra och jag fick spela en hel del trots att jag inte på något sätt var i form.

På grund av att vi hade spelat så lite turneringar och att det gick så dåligt i de vi spelade var vi seedade 12a av 14 lag. I vår grupp hamnade förutom vårt lag; 1a seedade College of Dupage som lyckades besegra vårt förstalag i november, 5e seedade hemmalaget Wheaton, och lägst seedade Northwestern.
Första matchen vi spelade var mot Dupage, högst rankade laget som lyckades besegra vårt förstalag (Vårt förstalag är topp 3 i nationen på "klubbnivå", klubblag kallas de lag som inte erbjuder stipender till sina spelare, utan alla är glada amatörer). Jag fick äran att spela från start, vi förlorade första set med 20-25, och jag blev utbytt :) Jag var varken bra eller dålig, och eftersom vi har tre passare kan man lika gärna byta om man inte vinner setten. I andra set lyckas vi vinna med minsta möjliga marginal, 25-23, mycket tack vare att våra anfallspelare börjar komma igång. Hårdslående Dan Fey och Karl Nerger fick in några riktiga mörsare ner i det arma parkettgolvet. I tredje och avgörande set så presterar vi även där riktigt bra volleyboll. Tyvärr är Dupage en storlekt för stora för oss och vi förlorar med minsta möjliga marginal, 15-13. Dupage var en kaxig skara, och de hade bland annat en liten stridsdans innan matchen. Den var lite småkul, men inte lika skräckinjagande som The Haka. The Haka är stridsdansen Nya Zeelands rugbylandslag kör innan de käkar up sina motståndare.

Om Dupage var kaxiga så var nästa lag, Wheaton, det motsatta. Wheaton är en katolsk högskola och de var kanske de mest ödmjuka människor jag träffat. Efter vår match mot Dupage kom de fram och gratulerade till en fantastisk match. Vi mötte Wheaton, det var en riktigt riktigt jämn match där vi spelade aningens ängsligt. Det var en måstematch för båda lagen. Vi vann varsitt set, 25-23, 23-25. I tredje låg vi under från början och Wheaton hade ledningen med 14-11. Kevin Smuda lyckades få liv i vårt lag med ett fint block till 14-12. Nu var det vi som hade den positiva energin och de som blev lite ängsliga. Vi lyckades vända och vinna med 16-14, det satt långt inne! Vi tackade för matchen och Wheatonkillarna gratulerade till den fina upphämtningen.

Vi körde sedan över stackars Northwestern med 25-9,25-9 där jag spelade hela matchen. Northwestern var med rätta arga på organiseringen som lyckats klanta till det mesta; seedningen(vårt lag seedat som 12a?) , gruppindelningen (4 grupper, då ska 1 och 8e rankade hamna i samma grupp, inte 1a och 5e rankade), och slutspelsträdet (Ettan och tvåan i vissa grupper var på samma sida i slutspelsträdet). Northwestern var antagligen det sämsta laget i turneringen, men lyckades hamna i en grupp med 3 av de 4 bästa lagen i min mening.

I kvartsfinalen väntade 4e seedade Western Illinois University. Vi hade väldigt dåligt med energi kvar efter två riktiga strider på kniven i gruppen och orkade inte vinna, trots att vi nog var det bättre laget. Vi förlorade en halvbra men mycket jämn match med 16-14 i skiljesettet.

Kvällen och natten innan turneringen hade jag spenderat i Suburbia, närmare bestämt i Riverforest hemma hos Timmy. Det var väldigt stora och fina hus överallt och jag fick sova i deras gästrum. Jag fick träffa hela Timmys familj och det verkade vara en helt underbar familj, väldigt trevliga och sympatiska.

Nu ropar kudden på mig. God Natt!